Hyr båt i Milazzo · Lagoon 380 — Miragua (2012)

En otrolig semester, även om vi hittade dåligt väder i början av resan kunde Carlo alltid anpassa planen. Mycket hjälpsam under resan för att hitta lösningar och göra oss lugna. Skipper var mycket delaktig under dagen och kunde tillmötesgå nästan varje förfrågan.

Carlo följde med oss på fyra dagar av vågor, utmärkt mat, vulkaner och skratt. Vi hade en fantastisk tid, den stora och rymliga båten och den oförglömliga turen mellan Stromboli, Lipari och vulkanen ? en resa vi aldrig kommer att glömma, guidad av en riktig (Bazzica)havshund ?

Fantastisk upplevelse ombord på Miragua, stort välkomnande från kapten Carlo, som guidade och följde oss i denna upplevelse, vilket fick oss att njuta av magin på de Eoliska öarna. Han fick oss att upptäcka många "inte dåliga" platser. Sammanfattningsvis vad kan jag säga, vi hade roligt och njöt av en helt ny upplevelse för oss. Tack kapten!!

Före avresa: lite egenvård och intermittent kommunikation med kontaktperson Click&Boat, även med avseende på avtal om betalning. Med båt: mer kostnader än förväntat jämfört med vad som deklarerats på platsen (liten kommunikation mellan skeppare och agentur om städkostnader och skeppare?), obligatoriska nätter i hamn i början och slutet av semestern inte meddelat i förväg. Så mycket som skepparen som person och båten gick bra vill vi inte längre kontakta din byrå.

Exceptionell upplevelse, Carlo var en utmärkt skeppare ur alla synvinklar. Jag skulle säga att han satt sina spår. Vi ses igen ?

De röda flaggorna dök upp dagen före vår planerade resa. Regn var i prognosen. Kraftigt regn med ljusare. Den sortens väder som fick sjömän och sjömän att svettas panikens kallsvett. Och ändå verkade Carlo, den glada, bekymmerslösa mannen på bilderna, glad som en mussla och sval som en gurka, även när haven blev hårda och vår planerade dag började se dödsdömd ut. Inga meddelanden med erbjudanden om att avbryta, återbetala eller omboka. Så jag tog initiativet och tog kontakt. Vi kom överens om att skjuta tillbaka det en dag. Kostnaden: 100 Euro för nu var det en "weekend"-resa. Fakta: I Italien börjar helgerna på torsdagskvällen. Vi träffade Carlo i Positano. Till vår förvåning träffade vi också vad som verkade vara hans flickvän, trots att Carlo uppgav att han skulle komma ensam. Okej, tänkte jag. Ju fler desto roligare. Ytterligare en hand på båten kunde inte skada. Det visade sig att det inte heller hjälpte särskilt. När vi reste till Capri frågade vi lite av kaptenen eller hans kompis. Alla slog sig ner, tog in synpunkterna, pratade tyst. Några av oss knäckte upp lite öl och vin, lät den naturliga skönheten omsluta oss. Efter ungefär en timme gick Carlo fram till båten för att informera oss om att vi närmade oss en liten privat ö som en gång tillhörde den berömda ryske dansaren Rudolf Nureyev. "Han brukade ta ner byxorna och pissa av stenen, ut i havet!" utbrast Carlo med dämpad glädje. Vi tyckte alla att det var ganska roligt. Inte långt efter denna lilla trivia frågade någon Carlo om hjälp med kaffebryggaren. Han sa att det skulle ta några minuter. Det gick ungefär en halvtimme och jag tog mig fram från båtens framsida till baksidan för att kolla upp saker och ting och slå i huvudet. Till min förvåning drack Carlo kaffe. Tydligen kunde espressomaskinen endast användas en gång per resa. Mysteriet om varför den mycket större standardkaffebryggaren som sitter på bänken inte kunde användas löstes aldrig. Inget kaffe för oss. Två timmar in på resan kom jag, tillsammans med en av de andra som druckit öl och vin, på nästa stora röda flagga. Vi var fortfarande långt från ön Capri. I vår kommunikation med Carlo hade han angett en 2 timmars resa, så att vi kunde turnera ön och fortfarande ha tid att besöka den blå grottan. Förbluffad av mitt läckra surr mitt på dagen frågade jag honom "kommer vi att kunna besöka den blå grottan?" "Jag rekommenderar inte." Han svarade. Och så kommer den största bomben. Resan från Positano till Capri är inte 2 timmar. Det är 3 timmar. Okej, tänker jag för mig själv. Ingen stor grej. Bara en stor del av resan, inställd med samma skenbara likgiltighet som Stalin kunde ha visat när han dömde en politisk fiende till ett liv i hårt arbete. Så nu börjar jag bli förbannad. Det är sent. Vår tid på Capri är redan nere från 4 timmar till två, och tiden tickar på. När vi kommer in i hamnen är det inget som liknar hamnen jag minns från min första resa dit, 7 år tidigare. Naturligtvis! Jag inser i en plötslig uppenbarelse. Vi närmade oss ön från norr, vilket gav oss tillgång till en helt annan sida. Tyvärr är de mest intressanta delarna av Capri, inklusive den stora hamnen och bussarna upp till toppen, endast tillgängliga från söder. På den här delen av ön finns det lite mer än en handfull pizzerior, gilatokaféer och presentbutiker. När jag inser att mina gäster nu inte kommer att få se något av det jag hade lovat, tar sig Carlo återigen fram till båtens framsida. "Vad planerar du för vår lunch?" säger han med tystnad ton. "Din lunch?" Säger jag medan en frossa rinner uppför min ryggrad. "Vad menar du." "Lunchen för mig och min besättning", säger han nonchalant. "Ingenting." svarar jag. Vår WhatsApp-konversation kom omedelbart att tänka på, där jag specifikt frågade honom vad han skulle ta med ombord, följt av hans svar: "vad du vill". "Det är okej", svarade han och tömde på luft som en överdimensionerad strandboll som skurits med en sushikniv. "Vi ska bara äta," gjorde han en paus. "frukt." "Okej, Carlo," säger jag, medan min ryggradslösa amerikanska känslighet dränker mitt sunda förnuft i skuld-dropp. "Du kommer på lunch med oss." "Utmärkt", blåser beachbollen upp igen. "Det finns en underbar plats på stranden, jag känner ägaren, mycket inte dyrt. Och om vi äter där är vattentaxi gratis." "Jättebra", svarar jag med en suck. "Och vattentaxi är sen nu", fortsätter han. "Så vi kanske inte har bråttom. Vi öppnar en flaska vin till!" Rätt. Ännu en flaska vin. Mitt vin. Vinet vi tog med. Carlo fick mig tillbaka för den där lilla brännskadan. Han och hans flickvän fick sin lunch. De beställde aptitretare, för alla. De unnade sig en av de dyraste föremålen på menyn, grillad bläckfisk, och de var inte så blyga för att beställa ett gott rött vin att para ihop med sina långsamt tillagade, eldfärdiga tentakler. Lunchen, rimligt prissatt som den var, kostade 500 euro för 12 gäster. Carlo och hans "kompis", som hade bland de mest raffinerade pallarna inom vår grupp, stod för minst 20 % av notan. "Jag har varit på den här restaurangen 10 gånger den här säsongen!" Jag hörde hur han utbrast till en av de andra gästerna när jag kände hur jag blev lätt i huvudet över fliken. Men hey, åtminstone 10 euro vattentaxi var gratis. Efter att vår överprissatta lunch äntligen var över hade vi ungefär en halvtimme på oss att vandra runt på ön. Lyckligtvis var det fel del av ön och så det fanns inte mycket att se. Jag kom inte till detta faktum på egen hand. När Carlo såg mig titta nervöst på min klocka, sa han, med ord som jag aldrig kommer att glömma. ”Det finns bara strand och butiker. Det finns inget att se här." Om han hade berättat detta dagen innan hade vi ställt in resan. Mina gäster återvände till Carlos båt efter ungefär en halvtimmes genomgång av presentbutikerna. Jag stannade tillbaka för att vänta på den andra båten. På väg tillbaka till kajen passerar jag förbi Carlo, som jag snöar och röker cigaretter med sin flickvän, och smälter saligt bläckfisken jag köpte till honom. Jag får en känsla av att jag är med i ett tv-program med dold kamera, bara det finns ingen skräckklädd programledare där som får mig att må bättre. När jag satt där, ensam på kajen, väntade på båten och begrundade alla personliga misslyckanden och misslyckanden som ledde mig till denna punkt i mitt liv, dyker Carlo upp, med sin flickvän i tån, och missnöjesblicken sträckt sig över hans brunn. -bränt ansikte. "Alex," skrattar han överraskande. ”Jag står och väntar på dig i en halvtimme! Varför säger du inte att du ska åka tillbaka!" "Jag gick precis förbi dig och sa att jag var på väg tillbaka till båten för tio minuter sedan." svarade jag. "Och du kunde inte ha väntat en halvtimme för en halvtimme betalade jag för lunch. Hur mycket mer pengar ska jag betala dig nu för att göra det här bättre?” Jag börjar dramatiskt sträcka mig efter min plånbok men jag vet att den är tom. "Det är okej, det är okej", skrattar han

UNDERBART!!!! Carlo är en HÄRLIG skeppare, hans båt är perfekt. En riktig DRÖM att besöka Almafitain-kusten med min familj och Carlo

Fantastisk upplevelse. Betyg 10 för allt

Det var ett underbart äventyr.. Carlo är väldigt tålmodig, välkomnande och framför allt sällskap.. Vi hade en fantastisk tid, utmärkt person och en utmärkt båt på alla sätt.. Jag rekommenderar verkligen alla att prova det för det är värt det, tro mig ... BÄSTA...

Vi njöt av båttur med Carlo. Allt var perfekt. Hans katamaran är väldigt mysig. Carlo är en mycket erfaren segelman. Jag kommer gärna att gå med i hans besättning nästa gång. Tack.

Båt i gott skick, tillräcklig städning av rummen. På ombordstigningskvällen, ingen välkomst ombord. Bristande vilja hos skepparen att samarbeta. Vid mer än ett tillfälle ett beteende som var minst sagt pinsamt.